Det du önskar ska du få

Gränser för demokrati

Vi möter ofta dessa barn som medlemmar i för övrigt ytterst välfungerande familjer där de vuxna är mycket medvetna om sin föräldraroll och har tänkt en hel del kring den. Helt generellt kan man säga att fenomenet beror på en olycklig tendens att förenkla komplicerade frågeställningar. Det är något som ofta händer när en attitydförändring håller på att ske samhället eller när experter går ut med nya rön.

Under de senaste tjugo åren har vi sett ett besläktat fenomen som kännetecknas av uttrycket: ”Barn måste få en förklaring!” Denna paroll blev formulerad av en generation som uppfostrats huvudsakligen med förbud och påbud och som därför förståeligt nog hade saknat förklaringar till dessa.

Det var en bra och kärleksfull idé, men som så mycket annat blev den alltför förenklad. Resultatet är tydligt för var och en nu tjugo år efteråt: en massa barn har blivit ”förklaringsnarkomaner”. Oavsett vad man säger till dem svarar de: ”Varför det?”, och man kan nästan vara säker på att de antingen inte intresserar sig för svaret eller använder det mot den som har svarat.

Även de vuxna har missbrukat idén. Det har förekommit mycken manipulation och förförelse av barn i den heliga förklaringens namn, vilket haft sin grund en allmänt positiv och tillmötesgående inställning som säger att barn ska ha medinflytande när det gäller deras egen situation. Barn ska inte tvingas och föräldrar ska inte vara diktatorer – och skam den som tänker illa därom! Problemet är bara att man i dessa familjer går till motsatt ytterlighet: barnen blir diktatorer och föräldrarna mister så att säga sin rösträtt.

Också denna form av omvänd polarisering har vi sett tidigare under psykologins historia. Då man på 1930-talet blev klar över att barn som oupphörligen blev kritiserade av sina föräldrar (och andra vuxna) blev osäkra och tappade självförtroendet, drog man snabbt slutsatsen att det rätta då måste vara det motsatta: att barn skulle ha beröm! På kuppen missade man att barns självförtroende kan ta lika mycket skada av beröm som av kritik.

Om något är olämpligt därför att det är svart betyder det alltså inte nödvändigtvis att den lämpligaste färgen är vitt. Färgspektrum innehåller många nyanser och när det gäller att förhålla sig till andra människor finns det användning för dem alla.

Jag kan ta ett exempel. Helt nyligen hade jag nöjet t tala med föräldrar som hade ett så kallat tyranniskt barn. Dottern var knappt två år och drev dem till utmattningens gräns. Det tydligaste exemplet på detta var frukosten till vilken de just då hade tretton olika sorters matvaror i skafferiet. Dottern ville naturligtvis inte äta någon av dem. Hon ville hellre ha nummer fjorton! Ungefär samma drama utspelades vid de andra måltiderna och kring vilka kläder hon skulle ha på sig, när de skulle hem om de var ute och så vidare. Båda föräldrarna var välutbildade och hade fortfarande sitt sinne för humor i behåll. De kunde givetvis utan vidare se att situationen var ohållbar...

Föräldrarna var demokratiskt sinnade. Deras fasta övertygelse var att barn ska behandlas på samma sätt som andra människor och eftersom de hade utmärkt ekonomi och var känslomässigt ovanligt rikt utrustade hade de från början varit inställda på att deras dotter skulle få det bästa som de över huvud kunde erbjuda henne.

Barn samarbetar!

Jag har tidigare i några sammanhang berört barns behov av att samarbeta med sina föräldrar och anpassa sig till sin familjesituation, så när det gäller detta tema ska jag inskränka mig till att påminna om att när barn samarbetar betyder det att de ”kopierar” eller ”efterliknar” de vuxnas inre och yttre beteende. Dessa kopior kan vara antingen rättvända eller spegelvända. Ett barn som växer upp med fysiskt våld som en ingrediens i vardagen kan kopiera detta rätt- vänt genom att utveckla ett utåtriktat våldsbeteende eller kopiera det spegelvänt och utveckla ett självdestruktivt beteende (bli missbrukare, ”olycksfågel’ eller något liknande).

Slutligen kan samarbete likna samarbete i mer traditionell mening på det sättet att barnets beteende är en direkt fingervisning för föräldrarna om vad de gör fel och vad de kan göra i stället.
Detta gäller för de så kallade tyranniska barnen. De säger helt klart med sitt uppträdande (här översatt till vuxenspråk):

”Jag vet att ni vill mig väl, och att ni gör allt för att jag ska vara glad och tillfreds. Men det ni ger mig är fel och därför är jag alltid krävande och missnöjd. Inte för att jag får för mycket av det goda eller för att jag inte kan få nog, utan för att jag får för mycket av det som är dåligt. I min ålder vet man inte vad som är bra för en och vad som är dåligt – i alla fall vet man det inte på ett sådant sätt att man kan prata om det. Ändå känner jag det med hela min varelse och därför blir jag glad och nöjd när jag får det som är bra för mig och besvärlig när jag får sådant som är dåligt för mig. Men medvetet vet jag det inte. Jag kan bara reagera och hoppas på att ni använder er medvetenhet till att förstå vad det är som går på tok mellan oss.”

När det gäller detta symtom kan vi hjälpa föräldrarna att bli lite mer medvetna eftersom det finns en del som gäller generellt, även om alla familjer är olika. Barn blir kapabla att vara konstruktivt medbestämmande – vilket innebär att de kan säga: ”Ja, jag vill” och inte bara: ”Nej, jag vill inte” – först i två- till treårsåldern som väl rätteligen borde kallas ”självständighetsåldern”.

Dessförinnan är de i hög grad i behov av att föräldrarna fattar beslut å deras vägnar. Det betyder inte att man ska bortse från de negativa eller positiva reaktioner man ser och hör från barnen, men de ska vara vägledande – inte bestämmande.

Barn har till exempel mycket olika sömnbehov och här måste man naturligtvis pröva sig fram. Barn under tre år är inte särskilt medvetna om vad som är bra för dem. Det är därför som de är så extremt sårbara i den åldern, och det är också då som de flesta bestående skador uppstår. De har således ingen nytta av att deras relation till föräldrarna är av demokratisk karaktär.

Barn vet omedelbart vad de har lust till. Det är därför som en stor del av konsten att vara förälder till barn i den åldern är att ge dem vad de behöver på ett sätt som de också har lust till.

Det betyder att föräldrarna måste göra klart för sig vad deras barn behöver och med detta som utgångspunkt sätta upp vissa ramar och staka ut en del gränser. Om vi tar exemplet med frukosten igen betyder det att föräldrarna måste ta reda på vilka näringsämnen barnet behöver – alltså matens kvalitet vad gäller proteiner, vitaminer, fiberinnehåll och så vidare – och sedan får de pröva sig fram.

Först och främst måste man självklart hålla ögonen på de kroppsliga reaktionerna: fungerar matsmältningen, finns det tecken på allergi, reagerar kroppen kort sagt som om den fått något gott och bra? Om man därutöver vill ge sitt barn vissa valmöjligheter så det inte behöver äta precis detsamma till frukost varenda dag, så är det inte heller något fel med det.

Men begränsa dem till några få. Om barnet en vacker morgon säger nej till havregrynsgröten är det helt i sin ordning att säga: ”Du kan få yoghurt i stället.” Ifall barnet säger nej också till yoghurt är även det helt i sin ordning. Svaret kan bli: ”Det var synd. För det är det enda som finns hemma.” Inget barn har ännu dött av att vara utan frukost ett par dagar.

Kom dock ihåg: inga förebråelser, inga hot, inga insmickrande manipulationer. Om föräldrarna börjar med sådant, kommer barnet oundvikligen att börja samarbeta (kopiera) och snart ge igen med samma mynt. Det är något som vi kan lära oss av familjer där ekonomin helt enkelt inte räcker till för att man ska kunna välja mellan olika saker. Om barnen i dessa familjer inte blir förebrådda för att de kanske hellre vill ha kalaspuffar än havregryn, samarbetar de och äter sin havregrynsgröt utan knot.

Det viktigaste är som alltid vilken psykologisk kost som familjen bjuder på.

Om skadan redan har skett?

Om skadan har skett är det dags att titta närmare på de ramar man vill ska gälla i familjen, och sedan får man sätta igång med att sätta gränser. Jag har tidigare på olika sätt beskrivit konsten att sätta gränser och tänker här nöja mig med att upprepa att det rör sig om

• Att vara personlig: ”jag vill…” och ”jag vill inte …”
• Att vara uppriktig, det vill säga stå för sina känslor utan att ge barnet skulden för dem
• Att inte kritisera barnet, vare sig direkt eller indirekt.

Om barnet överskrider föräldrarnas gränser är det föräldrarnas ansvar. Det får inte skyllas på barnet. Om man med de bästa och mest kärleksfulla intentioner har kommit att fostra ett så kallat tyranniskt barn i sin familj har man minst två till tre års hårt arbete framför sig.
Det är en ytterst slitsam process, och det är svårt att inte överföra sina skuldkänslor på barnet. Det kan därför vara klokt att ta vara på all hjälp man kan få utifrån: från vänner, släkt, professionella familjerådgivare, barnavårdscentralen och så vidare.