Dagen därpå, när jag hämtade henne på dagis, lovade jag att vi skulle gå dit igen och öva.
Läs Daniels tidigare krönikor
Den här gången var vi inte ensamma på skolgården, och klätterställningen var belamrad av andra barn, varav några hade klättrat hela vägen upp till toppen. Däruppe satt de, likt tyranner, och dikterade reglerna för någon obegriplig lek, som de yngre barnen bara hade att följa.
”Jag vill klättra så högt”, sa Korvas och pekade mot toppen. Jag upplyste henne om att de andra var mycket äldre och att hon också, med rätt träning och erfarenhet, skulle bli sådär bra. Men hon ville inte lyssna på det örat, och varje gång hon misslyckades med sin klättring blev hon förtvivlad och sprang ett ursinnesvarv på skolgården.
”Det är lätt att klättra faktiskt”, sa en pojke när vi kom tillbaka från ett sorgevarv och skulle göra ett nytt försök. Och så flängde han omkring i repen, inte för att instruera utan med den uppenbara avsikten att glänsa med sina färdigheter. Lätt för dig ja, din odrägliga skit, tänkte jag – du är ju dubbelt så gammal. Vad är det för fasoner att komma här och gnida in känslan av misslyckande hos en treåring!?
Snart anslöt de andra barnen och alla ville de ivrigt visa hur duktiga de var – hur lätt det var att klättra. De kunde inte få nog av att sola sig i min dotters oförmåga. Och jag, som hela tiden log vänligt om än falskt mot barnen, funderade på varför vi så sällan pratar om deras sanna natur.
Vi drar oss aldrig för att kalla dem goda, ärliga och härliga, trots att vi alla vet att det bara är någonting vi har hittat på för att släta över det faktum att barn är genuint osympatiska, beräknande och onda.
Och inte sällan kladdiga och fula.
Läs: Vaccinera dina barn mot socialism
Diskutera: Är vissa barn elakare än andra?
