Förut ville hon jämt trycka på knappen, som vore det lika livsavgörande som mat och sömn, men så tröttnade hon tvärt en dag. Eftersom jag fick lyfta upp henne varje gång blev jag inte direkt förkrossad över hennes förlorade intresse utan tog det med fattning.
Läs: Daniels krönikor
Kanske rent av med glädje, för det kunde vara rätt omständligt och jobbigt för ryggen att assistera henne. Speciellt om man kom från affären, med tunga matkassar i händerna, som antingen skulle sättas ned på marken eller lyftas upp tillsammans med det tryckningslystna barnet. Eller ännu värre, när hon satt i vagnen och var tvungen att lyftas ur den för att komma åt att trycka. Inte nog med att vinkeln var obekväm, det var heller inte ovanligt att hennes fötter fastnade i bygeln ovanför sitsen, vilket orsakade att vagnen tippade. Då stod man plötsligt där vid en korsning, med en vagn att vända på rätsida och ett barn att hålla borta från trafiken. Då hatade jag den där knappen.
Det som nu förvånade mig var alltså inte så mycket det återfunna intresset för knapptryckningar, som att hon nådde upp till knappen själv. Jag tänkte tillbaka på när hon var bebis och på hur sällan jag då blev överraskad på det här sättet, eftersom jag tillbringade hela dagarna med henne. Hela hennes liv var under uppsikt och inte så mycket som ett litet leende eller en fis passerade obemärkt förbi.
Och lika förgänglig som den tiden var, lika starkt har den cementerat en felaktig känsla av kontroll – att man hänger med i utvecklingen. Den har, så att säga, lagt grunden för ett helt liv på efterkälken.
Den tid som gått mellan det förlorade och återfunna intresset för knapptryckningar var en evighet för Korvas, men ett ögonblick för mig. Så när hon nu sträckte sig upp till knappen, med flera centimeter till godo, var det som om någon hade brutit sig in under natten och bytt ut mitt gamla barn mot ett nytt.
Läs: Rebel with a cause
