”Pappa känner jag mest genom mamma. I en fantastisk värld skulle han ha hunnit med sina barn när han väl var hemma, men det fanns alltid något annat som tog hans tid. Nämligen hans människorättsarbete. Han precis som sina förfäder har dedicerat sina liv för samma sak. Något projekt eller något möte på någon plats skulle han alltid till när han parfymerade sin kavaj. Alltid fick vi stå i humanitetsförkämpens skugga. Lika mycket som jag älskade det så hade jag ett elakt ego som tyckte annat. ”Kämpa för mig också!”, skrek den här lilla människan inom mig. ”Bli delaktig i mitt liv! Förstå mig. Spela fotboll med mig som Jontes farsa gör”.
Den tid vi fick med honom använde han alltid till att lära oss att inte svära, behandla alla med respekt och att kindpussa syskonen efter att man bråkat med varandra. 20 år senare står jag bakom alla hans självuppoffringar, trots att insatsen var min barndom, eftersom att han använt tiden till att stampa ihjäl orättvisor. Klart han kunde ha stannat hemma, tycker jag som än idag kan bli till ett barn i behov av hans bekräftelse. Bekräftelsebehovet brukar räcka som anledning för någon att göra dåliga livsval. Men jag står delad till min pappas frånvaro. Jag har saknat någon jag varit väldigt stolt över.”
Gurgîn Bakircioglu, journalist
Gudrun Schyman: ”Föräldrarelationen är unik och kan inte delas”
Martina Thun: ”Jag ville inte dela ett jädra skit”
Josefin Brink: ”Framtidens pappor kommer inte vilja vara främlingar för sina barn”
Annie Johansson: ”Jag tror att vi snart kommer prata om lattefarsor”
Behrang Miri: ”Jag ifrågasatte min papparoll”
Hasse Bronten: ”Det mänskliga mötet viktigare än maskiner”
Tess Merkel: ”Är vi fortfarande så fångade i samhällets mönster?”
Zanyar Adami: ”Så många hinder i vägen”
Unni Drougge: ”Kan inte komma närmare det som kallas lycka”
