Jag använder ordet ”djupare” för att göra läsaren uppmärksam på att både de konstruktiva kvaliteterna i samspelet och de destruktiva får oss att komma i kontakt med det mest grundläggande i vår existens och den personlighet som vi har format under vår uppväxt. Varje kärleksförhållande till en annan människa bidrar till att forma vår existens och personlighet – hela livet.
Det börjar med våra föräldrar och eventuella syskon och fortsätter med partner, barn och i lyckligaste fall barnbarn.
Därför är vi alltid medansvariga för kvaliteten på vår partners liv. Inte för att det är ett moraliskt påbud utan för att det helt enkelt är en av konsekvenserna av och bli älskad.
Vi får – bara i kraft av vårt sätt att vara i världen – tillgång till den andras allra sårbaraste inre, helt oberoende av hur väl skyddad den andra tror sig vara.
När man lever i ett förhållande är det svårt att bedöma om samspelet existentiellt sett är konstruktivt eller destruktivt. Ibland är det som är mest smärtsamt för ögonblicket det mest konstruktiva på lång sikt. Det betyder inte att ett samspel inte kan vara både konstruktivt och kännas ljuvligt. Det kan det visst. Det händer till exempel när vi, kanske för första gången, verkligen känner oss ”sedda” av en annan människa, när vi smälter samman i ett slags tidlös harmoni eller bara märker att vi med gemensamma krafter får saker att lyckas precis som vi hade tänkt oss. Problemet med dessa ögonblick. Timmar eller dagar är att ingen vet hur man kan få dem att inträffa. Det inget recept på hur man blir lycklig och man kan inte skriva vetenskapliga artiklar om det. Man kan bara göra musik eller skriva poesi.
Det som vi kan skriva om är hur man bäst förhåller sig och hur man möter de konflikter och problem som ligger latenta i varje kärleksförhållande. Inte för att undgå smärta och olycka, utan för att komma ut på andra sidan som klokare och mognare människor.
Något av det som händer i vår ursprungsfamilj är att vi lär oss vissa bestämda sätt att bete oss på- både på ett inre och på ett yttre plan. En del av dem är självdestruktiva. Det betyder att vi gör saker som inte ligger i vårt eget djupaste intresse och som hindrar oss från att få vårt liv att blomma.
Vissa av dessa beteenden blev vi lärda eller tvingade till av våra föräldrar och av den kultur vi växte upp i: att vara rädda för vår egen sexualitet, att under trycka all inre smärta, att undvika alla konflikter av rädsla för våld, att ta ansvar för hela familjen eftersom de vuxna inte klarade det, och så vidare. Andra beteenden lade vi oss till med själva därför att vi samarbetade och anpassade oss så mycket vi överhuvudtaget kunde.
Kontentan är att vi lärde oss att dessa slags inre och yttre beteenden är nödvändiga om man ska få föräldrarnas kärlek och bli accepterad av sin omgivning. Och därför för vi dem vidare till nästa – vår egen – familj. De blir helt enkelt en del av vårt sätt att älska och känna oss värdefulla på.
Men så händer det intressanta (och besvärliga!) att våra självdestruktiva mönster efter några år visar sig vålla vår partner smärta. Det kommer nästan alltid som en överraskning för oss. Vi har glömt hur högt pris vi själva betalade då vi var barn. Vi har glömt smärtan och betraktar vårt beteende som en viktig del av oss själva. Det är ju också sant i den meningen att vi har varit sådana i många år och haft goda skäl till det.
