Historiskt sett var lydnad det självklara målet under många generationer. Samhället var auktoritärt och detsamma gällde för de flesta familjer, utbildningsanstalter och arbetsplatser. Man klarade sig helt enkelt bäst rent socialt om man var uppfostrad att lyda auktoriteterna. Däremot är det mer tveksamt hur man klarade sig psykologiskt och existentiellt.
Så slog plötsligt den antiauktoritära, demokratiska vågen in över samhället. Kvinnorna gjorde uppror mot förtrycket och våra kunskaper om barn ökade explosionsartat och ändrade helt vår syn på dem och på barndomen överhuvudtaget. Under ett par decennier pågick diskussionen om den ”gamla goda’ uppfostran med dess många regler, fasta ramar och straff kontra en friare och mer demokratisk uppfostran, ända tills vi begrep att ingen av dem egentligen var ändamålsenlig. Ska vi lita på de undersökningar som gjorts ger varken den auktoritära eller den fria uppfostran en bra uppväxtmiljö för barn. Högst betyg får det som kallas ”auktoritativ uppfostran’.
Auktoritativ uppfostran innebär att föräldrarna är auktoriteter inför sina barn men utan att vara auktoritära.
Vid en sådan uppfostran gäller att föräldrarna erkänner sig ha makten, tar på sig ledarskapet och värnar om barnens integritet. Den stora frågan blir då: hur klarar man det? Som tur är finns det många olika uppfattningar om detta och vid det här laget också många erfarenheter från många olika familjer. Det är faktiskt så att de som blev föräldrar för tio år sedan och de som blir det idag och imorgon är de första föräldrarna i världshistorien som ska försöka sig på detta sätt att uppfostra barn och unga. Det handlar inte bara om att undvika det som vi tycker att våra egna föräldrar klarade av mindre bra eller att hitta sin privata ”guru” bland specialister och författare. Barn är otroligt olika och detsamma gäller deras föräldrar. Det som känns rätt och fungerar i den ena familjen gör det inte automatiskt i den andra. Till och med helt basala ord som ”gränser”, ”omvårdnad”, ”ramar” och ”uppmärksamhet” uppfattas på olika sätt beroende på våra personliga erfarenheter och inställningar. Så måste det vara och precis så är det! Alternativet är likformighet och därmed objektifiering och övergrepp mot de viktigaste människorna i vårt liv.
Det är alltså ingen bra idé att jaga runt efter ”metoder” när det gäller barnuppfostran. Däremot är det en bra idé att göra sina värderingar klara för sig:
- Vad tror jag på?
- Vad tror jag är bra för människor?
- Vilka av de värderingar som jag fick med mig hemifrån har visat sig värdefulla och konstruktiva i mitt eget liv och vilka måste jag rensa bort?
Barn vill allra helst samarbeta med föräldrarna och glädja dem varje dag. När de inte gör det kan det bero på fyra olika saker:
• Föräldrarna har förlorat förmågan att glädja sig och förbrukar all energi på ”problem”.
• Barnen kan inte samarbeta mer än de gör utan att komma till skada.
• Barnen har inte haft tid nog att lära sig att förstå vad föräldrarna önskar.
• De vuxna lägger själva hinder i vägen for barnen utan att inse det.
Vi tycker bäst om när barnen någorlunda gör som vi säger, men ska vi kräva lydnad av dem? Vill vi att de ska göra som vi säger, bara därför att vi säger det? Och vill vi att deras förhållande till framtida auktoriteter i deras liv ska vara av det slaget? Eller vill vi att våra barn ska utvecklas till självständiga, kritiskt tänkande människor, som kan uppträda och välja med integritet och inte låter sig domineras, kuvas eller förföras?
I många familjer har det under lång tid varit så att föräldrarna helst velat ha det förstnämnda hemma men det andra ute i världen. Detta är alltför motsägelsefullt; barn klarar inte av att göra oss till lags på båda sätten även om de väldigt gärna skulle vilja. När barn och unga under lång tid inte gör sådant som vi vill att de ska göra och som också ligger i deras eget intresse – sova, äta, lära, leka, kommunicera – beror det nästan alltid på att det försiggår något i familjen som gör det omöjligt för dem. Föräldrarna har utan att mena det kommit in på fel spår och måste hitta ett sätt att komma rätt igen, så att barnet kan återfå sin livsvilja. Dessa val är inte möjliga för oss föräldrar att göra i förväg – innan vi fått barn. Vi måste först möta barnen – och oss själva som föräldrar. Sedan måste vi öva oss och pröva oss fram innan vi börjar förstå vad det handlar om.
Barn har ingen användning av vare sig tvärsäkra eller perfekta föräldrar. De trivs bäst tillsammans med verkligt levande människor som inte vet allt och som är under ständig utveckling.
Läs också: Hur tidigt kan man ha barnvakt?
