– Jag fick farmors godis, för hon var ändå död.
Den sexårige pojken har just varit på sjukhuset och tagit ett sista farväl. För honom finns ingen motsättning mellan saknaden efter farmor och lyckan över att ha fått en ask chokladpraliner.
Barn kan ha en ganska osentimental inställning till de döda, men det betyder inte att de inte sörjer. Känslorna är desamma hos barn och vuxna, men tankarna skiljer sig åt.
Kati Falk är barnpsykolog och författare till boken “Nära döden, nära livet”. I sitt jobb träffar hon ofta barn som förlorat en närstående.
– Barnet saknar den döde i de situationer den skulle ha varit med, men kanske inte när de är på förskolan och leker med sina kompisar. De kan lättare växla mellan sorgen och nuet. Som vuxen kan man tro att barnet inte sörjer för att det inte gör det hela tiden.
Vuxna ältar och oroar sig för hur framtiden ska bli utan den döde. Men det är abstrakta tankar som små barn ännu inte är mogna för. Barn känner övergivenhet, men saknaden, som vuxna upplever den, kräver förmågan att önska en annan verklighet.
Om någon i familjen blir svårt sjuk och riskerar att dö är grundregeln är att vara ärlig mot barnet.
– Man kan säga att det är allvarligt, men att man hoppas att doktorn ska hejda sjukdomen.
Det är onödigt att låta barnet leva med oron för att personen ska dö i veckor, månader eller kanske till och med år innan det är dags.
Från fyraårsåldern kan barnet börja ställa frågor om vad som händer efter döden. Vad man svarar får vara upp till varje familj. Man får förklara utifrån syn syn eller tro. Men utan att skrämmas.
– Det ska vara något som känns bärande för den som säger det. Ingen vet, därför finns det inga sanningar.
När man pratar med barnet om döden ska man undvika tvetydiga uttryck som att “gå bort” eller “somna in”. Det finns barn som väntat i flera år på att en avlidne ska komma tillbaka. Det är viktigt att de förstår att det är för alltid.
Ett sätt att göra det begripligt är att ta med barnet på begravningen. Kati Falk tycker att tumregeln är att barnen alltid ska vara med, även spädbarn.
– Det är för att de i efterhand inte ska känna att de var för små eller oviktiga.
Är man själv väldigt ledsen är det bra om det finns någon annan som kan finnas till för barnet under ceremonin. Men det okej att visa för barnen att man sörjer.
– Tillåt barnet att trösta, det stärker deras självkänsla.
För att hjälpa barnet bearbeta sorgen kan man gärna göra en minnesbok tillsammans där man klistrar in bilder och skriver om den döde. Det hjälper dem att bevara minnet när de blir äldre.
