Ann-Sofie är 37 år och har varit tillsammans med Albert i åtta år. De är förlovade och bor tillsammans. Ann-Sofie har längtat efter barn i några år nu. Men Albert är fem år yngre och tycker inte det är någon brådska. Han känner sig inte redo och vill att de väntar.
– Det är inte lätt, säger hon. Jag älskar honom men vill samtidigt inte missa chansen att få barn. Vad ska jag göra? Göra slut och ragga upp någon på krogen? Lura honom? Det vill jag inte.
Läs också: Jag lurade min man
Ann-Sofie fingrar på kaffekoppen, suckar och tittar förstrött ut genom fönstret på caféet där vi träffas, mitt i Malmö.
– Jag läste någonstans att fertiliteten halveras efter 36. Jag har försökt förklara det för honom men han tycker att jag är nojjig.
I början av förhållandet talade de aldrig om barn. Det var inte aktuellt för Ann-Sofie då eftersom hon inte hade tänkt sig barn före 30 oavsett. Att bilda familj var självklart, men något man gjorde senare.
– Några år efter 30 kom tankarna krypande och jag bara förutsatte att det skulle kännas naturligt för oss båda att försöka. Jag känner mig mer än redo för nästa steg i livet. Vi har pluggat, gjort karriär och kan unna oss det mesta. Vi reser mycket och har roligt ihop. Men det saknas något och jag känner mig rädd för att jag är på väg att mista det.
Vännerna som medlare
Några av deras vänner känner till dilemmat och har försökt tala med Albert.
– Jag tycker inte det är schyst av honom att bortse från hennes ålder. Okej, han känner sig inte redo och det är klart att utgångsläget att bli förälder mot sin vilja inte är det bästa. Men känner man sig någonsin redo att bli förälder? Jag gjorde inte det, säger parets vän Peter på telefon.
Läs också: Pappa mot sin vilja
Peter har själv två barn med Charlotte.
– Det är delikat, säger Charlotte. På ett sätt vill man inte lägga sig i men när man märker hur ledsen Ann-Sofie är så vill man få honom att förstå. Men vem ska få bestämma – den som vill ha barn eller den som inte vill ha barn? Inget är givet och egentligen är båda alternativ dåliga.
Ann-Sofie har tänkt på alla alternativ men är rådvill. Vilket går först: att försöka få barn eller att behålla förhållandet?
– Det är så absurt att tvingas välja. Om jag väljer möjligheten att få barn så ska jag alltså göra slut med Albert och sen försöka hitta en ny partner, som det känns rätt med och som vill ha barn. Det finns ju inga garantier att man bara hittar någon sådär inom något år. Och jag skulle vara så knäckt av saknad efter Albert att jag skulle ha svårt att se åt någon annan.
Känslig fråga
Efter många diskussioner har ämnet blivit infekterat och påverkar emellanåt förhållandet negativt.
– Jag drar mig för att ta upp frågan numera. Men tänker mig en tidsgräns på ett år. Sen får jag ställa ultimatum. Men om han då nekar, vad gör jag? Med tanke på hur bråttom det känns återstår alternativet att ragga upp någon på krogen och sen föda barn själv. Det var inte så jag hade tänkt mig livet…
Fotnot: Alla personer i artikeln heter egentligen något annat.
Vad tycker du att Ann-Sofie ska göra? Rösta!
