Läs: Giftemål – Älska varandra kan man ju ändå!
Vore det inte för pissoarens överlägsenhet gällande effektivitet hade jag sannolikt inte använt den, för jag har aldrig varit mycket för att gå på toaletten tillsammans med andra människor. Det har inte funnits varken någon vits eller tjusning med det som jag har kunnat se. När jag säger aldrig menar jag främst i vuxen ålder. Som barn hade jag inte så mycket emot att kissa i kors med någon då och då, men det där intresset avtog med tiden och kom att sluta med att jag helst av allt går på toaletten själv, oavsett vad jag har för avsikt att göra därinne.
Att människor pratar med mig då är jag inte heller särkilt förtjust i, även om rösten kommer från andra sidan dörren. Känslan av att man har en privat stund är så skör att den rubbas av en röst eller ett ryckande handtag. Andra människors uppenbara medvetenhet om ens förehavanden blir då lika tydlig som om de själva hade befunnit sig i samma rum.
Det där fick jag ju rucka på en aning när Korvas kom till jorden. I början fick dörren vara öppen när det var bara hon och jag hemma, så att jag kunde ha uppsikt. Senare, när hon blev äldre och mycket väl kunde klara ett par minuter för sig själv, hade det istället blivit ett krav från hennes sida att få delta. Något som var helt i sin ordning så länge hennes deltagande var förhållandevis passivt, men när hon började prata om att det får plats mycket kiss i snoppen slutade det bli hundra procent bekvämt. Trots att hon är mitt kött och blod började det alltmer likna ett toalettbesök på Pelikan.
Och när hon nu likt en sportkommentator har börjat referera händelseförloppet och säger ”kiss, kiss, kiss” i takt med att de sista strilarna träffar vattenytan, ja då känner jag att det är hög tid att gå igenom rutinerna för hur vi ska ha det här hemma i framtiden.
Läs också: Mitt barn ska ha Coca Cola till lunch