Det hade inte funnits någon bild om inte en man, som sannolikt hellre hade fotograferat färggranna fiskar och skeppsvrak, hade haft som uppgift att mot betalning lägga sig med en kamera på bassängens botten och vänta på det magiska ögonblicket då jag tryckte ner mitt barn under vattnet.
Det var nästan bara mammor med sina bebisar där den första terminen. Och så jag, en skäggig typ med en bebis som kallades Korvas, men det vågade jag inte säga. Efter att jag hade bearbetat chocken över att behöva sjunga barnvisor i bassängen, tillsammans med halvnakna främlingar i badmössor, älskade jag att vara där med min dotter, i det uppvärmda vattnet.
Korvas var inte en av de mest framstående babysimmarna, det kan man inte säga. Hon frös och blev blå om läpparna och ville sällan genomföra hela passet. När bebisarna skulle sparka satt hon med benen i skräddarställning. När bebisarna skulle hoppa ner från kanten (ja, många hoppar faktiskt ner från kanten) tittade hon bara på mig med en blandning av skräck och förvåning i blicken. När bebisarna skulle hålla sin förälders tummar och bli kastade än hit än dit, höll hon ett krampaktigt tag om min hals istället.
Det märkvärdiga med babysimmet var inte simlektionerna i sig, utan närheten och nakentiden. Det fanns bara hon och jag i hela världen då, och under babysimmets intensiva halvtimme var vi klistrade mot varandra, hud mot hud. Och hon var så liten att mina händer nådde runt hennes rygg och bröstkorg.
Nu frågar hon om sopsortering och om varför jorden snurrar och vill ibland inte alls kramas. Och hur glad jag än är åt hennes utveckling kommer en del av mig alltid att sakna den där lilla nakenapan på babysimmet.
Läs också: Sov nu för fan