För ett tag sedan diskuterade jag fenomenet med en vän som har ett barn och funderade på ett till. Han tänkte att eftersom det var så roligt och fanns så mycket kärlek med ett barn borde det rimligen vara dubbelt så kul och finnas dubbelt så mycket kärlek med två.
Samtliga Daniels krönikor
Mina, förvisso inte särskilt djuplodande, studier i ämnet tyder inte riktigt på att varken kärleks- eller glädjediagrammet fungerar så. Det är kanske roligare att vara fler om man ska spela fotboll och behöver få ihop till ett lag, men på ett vardagsplan är det knappast orden extra kul och extra mycket kärlek som bäst beskriver vad som skiljer en familj med många barn, från en med färre.
 |
|
Teckning: Lisa Mattisson
|
Men det är ju inte så att färre barn blir mer älskade än fler heller, absolut inte. Jag tror inte att kärlek fungerar på det sättet. Jag tror att kärlek är som en stor öppen eld. En jättebrasa, som inte blir större bara för att man grillar fler korvar över den. Brasan är inte portionerad efter antalet korvar, utan är konstant och bara brinner på. Det innebär inte att en ensam korv blir bättre grillad, utan bara att den är den enda korven i elden. Resten av lågorna svischar förbi ut i tomma luften och värmer i bästa fall andra som sitter i närheten.
Korven är inte förmögen att ta åt sig mer värme än den som kommer från den plats den tar upp, varför det inte har någon betydelse för en enskild korvs värmeförsörjning om det finns andra korvar på elden eller inte.
Frågan man måste ställa sig är snarare om man verkligen vill grilla många korvar. Om man har möjlighet att vända dem i tid och förse alla med senap och ketchup. Att få brasan att räcka till är det minsta problemet.
En annan fråga man kan ställa sig är om det verkligen är särskilt passande att jämföra barn med korvar.
Läs mer: Har du ett begåvat barn?
