När man varit i kontakt med föräldrar genom så många år som jag är det intressant att se hur det nästan går trender i vissa teman. Tills för några år sedan hörde jag sällan föräldrar problematisera syskons inbördes maktkamper och konflikter, och nu händer det nästan hela tiden. Antingen så smittar diskussionen eller så har kravet på harmoni blivit normalt. Eller är det kanske så att aggressivitet hos barn håller på att bli tabu på samma sätt som sexualitet var för 100 år sedan.
Här är några fakta du kan spegla din egen familj i:
Det finns syskonförhållanden som i stort sett alltid är harmoniska, men det handlar om max ett av tio, och särskilt de där det finns större åldersskillnad än fem år mellan barnen.
När man har två eller flera barn, och särskilt om det är pojkar, måste de etablera och återetablera sin inre hierarki varje dag, och ofta flera gånger om dagen. Särskilt mammor ogillar hierarkier men det får dem inte att försvinna.
När två eller fler människor är i samma rum uppstår det inom loppet av kort tid konflikter, som bara handlar om att de har olika önskningar, behov och mål. Det tar som regel 10-12 år för barn att lära sig hur man prioriterar sina konflikter och hur man löser dem utan öppen kamp.
Ju mer föräldrarna blandar sig i barnens konflikter ju längre tid tar det dem att lära sig ta ansvar för dem själv.
Ju fler konflikter syskon får möjlighet att uppleva desto starkare och tätare blir deras relation som stora och vuxna. Det gör dem också mer kompetenta som partner och föräldrar.
Syskon kämpar om och för många intressen. En av de viktigaste är föräldrarnas tid och uppmärksamhet. Och de flesta barn under 8-9 år är omättliga. Ju bättre föräldrarna kan ta hand om sig själva och sina personliga gränser desto lugnare för barnen. Ju mer föräldrarna försöker att möta barnens krav och att fördela allt lika desto värre blir det, för det blir alltid så att den som ropar högst är den som får uppmärksamheten.
Antalet konflikter i en familj är stabilt och ju mindre tid man tillbringar tillsammans desto större blir konfliktfrekvensen.
Förutom de nödvändiga konflikterna mellan syskon finns det också några som man kan klandra föräldrarnas (öppna eller dolda) inbördes konflikter.
Hur hantera konflikterna?
Föräldrarnas tolerans över konflikter handlar inte alltid bara om deras personlighet och generella inställning till livet. Den kan också påverkas av hur många kvadratmeter man bor på, och hur lyhört det är till grannen. Det kan vara möjligt att hålla konfliktnivån nere, men då måste man vara sträng på gränsen till hård, och antalet konflikter i familjen förblir detsamma.
All inblandning i barns konflikter som sker utifrån moraliska grunder (och i en moraliserande ton) skapar på lång sikt fler konflikter än den löser och förhindrar. Det bästa sättet att blanda sig i är att vända sig till den som är mest uppvarvad och fråga: ”Vad är det du vill?” När barnet har svarat säger du: ”Ok, fråga honom nu om du kan få det”. Om svaret är ”ja” är konflikten löst, och om svaret är ”nej” är det något som den andra måste lära sig att leva med (och det kan som bekant ta tid – även för vuxna).
Om man inte står ut med konflikterna så gå ut en sväng eller skicka ut barnen. Båda delar är bättre än att bli en ny deltagare i konflikten, men dessvärre inte alltid möjlig. Alternativet – som ingen tar skada av (!) är att ropa ”SLUT!” i full kraft, och gärna så att fönsterna skakar, men då måste det komma helt från magen och kännas äkta.
Hur hanterar man våld?
Ja, men ska man inte ingripa när den stora slår den lilla? Jo, det kan man, men det hjälper inte att kritisera den store eller kommentera att han är äldst och därför borde vara den mest förnuftiga. Nio av tio gånger beror konflikten på att den lilla överträder den stores gränser och därför ska man hjälpa honom med att tydliggöra sina personliga gränser. Men pass på! Detta hjälper bara om föräldrarna generellt respekterar varandras och barnens personliga gränser. Om inte är de inte trovärdiga.
Jag jobbade en period i USA med grupper av vuxna syskon som ville förbättra sin inbördes relation. Väldigt ofta hörde vi att den yngsta klagade över att föräldrarna hade överbeskyddat dem och på det sättet förhindrat att relationen kunde utvecklas naturligt. En bra påminnelse om att det finns två typer av värme mellan människor: smältvärme och friktionsvärme. Båda är lika varma och lika nödvändiga i alla kärleksförhållande.
