Den nya barnpsykologen säger efter ca 20 minuter med honom att det inte är någon mening att utföra testerna då det är alldeles för svårt för honom och är orättvist mot honom. För fyra år sedan träffade han en annan barnpsykolog, när första utredningen gjordes.
De talar alla väl och kunnigt. Bemötandet är av skiftande art. Ibland känns det så lätt att skylla på den ”jobbiga” beskyddande mamman som bara gör sitt barn en otjänst genom att dalta och blunda för verkligheten. Kan sanningen vara en annan, frågar man sig någon gång det eller drar man alla över en kam?
En av mig mycket respekterad yrkesman sa mig för någon vecka sedan att jag tyvärr nog fick leva med det, att som mamma alltid vara i underläge just på grund av ovan. Hans personliga uppfattning av mig var inte att jag var en ”sån” mamma och det kändes väldigt skönt. En person som förstår mig och vad jag menar.
Habiliteringen har träffat honom en väldigt liten tid av Sebastians liv, i ganska ovan miljö och tyvärr flera gånger med helt för honom nya ansikten. De känner honom såklart inte utan är hänvisade till den stund de hinner med att träffa honom. På detta fastställer man sedan diagnosen. Vad ska man annars gå på?
Jag vill inte påstå att de inte gör sitt allra bästa för att sätta en så rättvis diagnos som möjligt, men min fråga handlar väl lite om på vilka grunder de sätter den och om de själva anser att tiden räcker till rent ärligt?
Jag måste kanske inse att Sebastian är utvecklingsstörd… Ja, han är störd i sin utveckling, jag förstår det och märker det för jag är trots allt inte blind. Att få höra det på det sätt jag gjorde kändes däremot inte bra. Det är här jag känner att det verkligen brister i empati och bemötande. Om jag känner så, så är det så för mig.
Habiliteringen har träffat honom en väldigt liten tid av Sebastians liv, i ganska ovan miljö och tyvärr flera gånger med helt för honom nya ansikten. De känner honom såklart inte utan är hänvisade till den stund de hinner med att träffa honom. På detta fastställer man sedan diagnosen. Vad ska man annars gå på?
Jag vill inte påstå att de inte gör sitt allra bästa för att sätta en så rättvis diagnos som möjligt, men min fråga handlar väl lite om på vilka grunder de sätter den och om de själva anser att tiden räcker till rent ärligt?
Jag måste kanske inse att Sebastian är utvecklingsstörd… Ja, han är störd i sin utveckling, jag förstår det och märker det för jag är trots allt inte blind. Att få höra det på det sätt jag gjorde kändes däremot inte bra. Det är här jag känner att det verkligen brister i empati och bemötande. Om jag känner så, så är det så för mig.
”Om man har en lätt utvecklingsstörning så utvecklas man inte mer än till 5:e klass, sen stannar man. Har ingen sagt det förut till dig?” Bara sådär sa hon det, rakt ut. Kände hon att det var lika bra att någon tar bladet från munnen och säger det rent ut till denna stackars förnekande mamman, hon måste ju inse fakta, han är utvecklingsstörd!!! Eller hur tänkte hon? Jag hade träffat henne mindre än en halvtimme, aldrig förr.
De orden ringer i mina öron. Jag mådde direkt illa och blev alldeles matt. Utanför lekte min son med en annan ur personalen. Sen säger hon att hon inte hinner prata mer med mig för den andra som leker med min son just nu har en tid att passa, så tyvärr.
De orden ringer i mina öron. Jag mådde direkt illa och blev alldeles matt. Utanför lekte min son med en annan ur personalen. Sen säger hon att hon inte hinner prata mer med mig för den andra som leker med min son just nu har en tid att passa, så tyvärr.
Jag får lämna rummet (med tusen tankar inom mig) och hämta Sebastian. Jag ser min älskade son krypa runt på alla fyra lekandes med en boll och den nya specialpedagogen (den 3:e på 4 år). De skrattar och har så roligt och hon verkar jättemysig, hon den nya…
Jag ville bara falla ihop i en liten hög och böla som en gris, men det kunde jag inte för jag skulle köra de 4 milen hem och vara glad och positiv inför Sebastian.
Vet ni, tårarna rann på vänsterögat, inte på det som var närmst mot Sebastian. Konstigt va? Kontrollbehov, jag?…
