Ni som har följt mig genom blogg och Babyvärlden vet att jag varit klassens plugghäst. Jag har gått allt från förlossningskurser, profylaxseminarier, BB-visningar, läst och intervjuat barnmorskor och läkare, haft två parallella läkare i mina två hemländer, tränat gravidyoga, provat mindfulness för gravida, magdans för gravida, promenerat, ätit folsyra och fiskleverolja, haft toppvärden rakt igenom, vräkt i mig frukt och grönt, kött och fisk, glass och godis, lyssnat på hypnosskivor, mediterat och gjort allt man ska göra. Dessutom har jag ett förflutet som elitgymnast, kampsportsutövare och yogi. Kan det bli bättre?
Med maximal tillit till min kropp som aldrig svikit mig, med affirmationer och visualiseringar, tog vi taxi till BB Stockholm där jag redan kände mig trygg efter att ha nött ut korridorerna vid ett antal besök. Vattnet hade gått. Fast jag förstod inte riktigt det. Fem dagar över tiden och fullkomligt frustrerad upptäckte jag en genomskinlig timid antydan till fostervatten. Efter att ha ringt halva släkten och hela bekantskapskretsen insåg jag att detta måste vara det berömda ”vattnet som gått.” Själv hade jag väntat mig något i likhet med Niagarafallen eller Fontana di Trevi som med pompa och ståt gav sig till känna. Typ på tunnelbanan. Jag sitter med min gratistidning och plötsligt översvämmas vagnen av mitt vatten. Folk flyr i panik och jag hämtas i ambulans med ett skrikande bebishuvud mellan benen. Så var det alltså inte.
Vi åkte in vid lunch, visade upp vätskan som knappt gick att visa upp och åkte hem igen. Jag packade min BB-väska med nötchoklad, frukt- och mandelchoklad, finchoklad och trettio sorters drickor som om jag skulle tillbringa en månad i öknen. Där fanns aloe vera, persikojuice, sportdrycker, läsk, granatäppelsaft och allt du kan tänka dig. Lite smink, en ny fin, rosa morgonrock, nagellack för man vill ju vara fin som på film när man fått barn. Trodde jag. Mina dagböcker, kameror, litteratur och så mina 22 cd-skivor för de olika förlossningsfaserna. Grekisk etnopop för krystningen, flummusik för latensfasen, Kentas ”Just idag är jag stark” när modet sviker, 50 Cents ”It’s your birthday” för nedkomsten och välkomnandet, Sinatras ”My Way” för eftertexterna. Allt hade vi tänkt på och planerat. Men en sak kan jag som erfaren förstföderska med säkerhet säga till alla er som väntar och är framme vid ”the final countdown”: Glöm allt!…”
Gratis terapi! Dela med dig av din egen förlossningsberättelse genom att klicka och skicka här
