Inskolningen inleddes med schemalagd upptrappning för att underlätta det nya livet. Jag vet inte vem som var mest nervös. Jag som själv aldrig gått på förskola eller min älskade dotter som just skulle få ta sina första självständiga steg i livet.
Vi vaknade tidigt första morgonen. Som om vi båda visste vad som väntade. En successiv separation. Ett farväl och vi ses snart igen. Löften om att mamma snart kommer tillbaka. Fina klänningen på till små seglarskor och ett bultande mammahjärta. Hos min dotter skymtade jag en antydan av entusiasm. Törstande efter barnslig stimulans, trött på sin mammas monotona melodier stormade Melina in bland sina jämnåriga. Som en bladning av en klassisk kycklingmamma och en misstänksam Sherlock Holmes observerade jag gruppdynamiken, personalens handlag med de små, de äldre barnens hårdhänta lekar. När en pojke slår ner Melina hoppar jag upp för att i nästa sekund bita mig i läppen och svälja skräcken.