80 procent av brännskadefallen på barnkirurgiska avdelningen där Kristoffer hamnade är skållningsskador. De som hamnar där har en mer allvarlig brännskada, ännu fler fall går via akuten.
Så gick det till…
Lene trodde aldrig de skulle uppleva något sådant själv, men en sommardag för snart fyra år sedan hände det. Över natten hade deras lille bebis, 10 ½ månad, utökat sin rörelseradie, visade det sig.
 |
|
Kristoffer blev bandagerad på stora delar av kroppen. Och kontinuerlig tillförsel av smärtstillande var nödvändigt. |
– Vi hade gäster och höll på att ställa i ordning en härlig söndagsfrukost. Kristoffer satt i solen med blöjan på. Jag satte i från mig en kanna presso-kaffe på bordet.
Jag skulle precis placera den längre in på bordet, men försent. Kristoffer kunde nu nå längre än han gjort tidigare, reste sig i stolen och hävde sig upp efter kannan. Han fick den liksom med sig tillbaka och hela litern med kokande vatten tömdes över honom.
Pappa rusade till duschen
Vattnet träffade Kristoffers vänstra sida och särskilt låret, händerna och bröstet. Lyckligtvis hade han blöja på. I skrevet är huden extra tunn och skadorna kan bli stora där. Innan Lene hann agera hade hennes man lyft sonen ur stolen och sprungit till duschen. De ringde 112 och ambulansen var på plats 10 minuter senare. Men först när Kristoffer varit i duschen i 20 minuter tar de med honom in till sjukhuset.
– Han skrek så hemskt. Det var fruktansvärt. Ett outhärdligt ljud.
På sjukhuset fick Kristoffer morfin, blir opererad och bandagerad. Det blir krävande dagar för dem alla. En liten pojke på 10 ½ månader vill inte ligga stilla, bandagen faller av, såren går upp och gör ont, och de måste hela tiden ringa på personal.
 |
| Skönt att ha mormor på besök. Dagarna på sjukhuset blev långa. |
– Det var tufft. Bara det att behöva vänta på hjälp är svårt att acceptera som förälder, när du ser att ditt barn har så ont.
– Vi har blivit extremt försiktiga
Lene hade precis påbörjat sin sjuksköterskeutbildning när olyckan hände. Hon fick erfarenheter som hon kommer att ta med sig i yrket när hon nu snart är färdigexaminerad.
– Det var mycket jag kunde ta med mig, inte minst uppföljningen som anhörig. Det var jättetuffa dagar på sjukhuset. Samtidigt hade jag ju konstant jättedåligt samvete Detta var ju mitt fel. Att ha det på sitt samvete är oerhört tufft.
Lene och hennes man slutade använda presso-kannor (som inte är täta) och de har blivit mer försiktiga än tidigare.
– Vi är extremt försiktiga. Och händelsen har även gjort andra runt oss mer uppmärksamma.
Olyckan inträffade i augusti 2007. Lyckligtvis mår pojken bra idag.
– Det går jättebra med Kristoffer! Han har inte ont eller några men av händelsen, och minns inte ens den, säger Lene.
